johannavidgrens

Såhär ser en foxterrier ut i sin absoluta favoritmiljö. Kidsen ser inte heller helt missnöjda ut :-)

Fy vad trist det är att blogga när det aldrig rullar in kommentarer. Jag har faktiskt ett antal läsare som är fler än dom som lämnar sina avtryck. Kommenterar ni inte för att jag skriver tråkigt? Skriver för sällan? Eller bara skriver om saker som ni redan vet? ;- )


Lite tankar kring empati, sympati och medmänsklighet så här på kvällskvisten :



Åsikter och tankar
följes inte alltid åt
det behöver inte betyda
sårade känslor och gråt

Alla har vi olika sanningar
vi tolkar dom på egen hand
allt kan ses från flera håll
detaljer göms och glöms ibland



Jag är glad att jag har så fina människor i min omgivning!

Ingen nämnd ingen glömd, var och en fyller sin speciella funktion och plats i mitt hjärta!

Min kloka, älskade farmor sa alltid :

"När man aldrig ljuger, behöver man aldrig komma ihåg vad man sagt."

 Så sant, så sant.

Nu är det helg och vi bänkar oss vid Let's Dance.

Funderar på att testa äta LCHF och se vad jag tycker om det. Jag äter sällan helvit mat förutom nån rostad fralla då och då. Men jag får nästan panik när jag tänker på att det är slut med palt, pizza och hamburgarbröd. Ris, potatis, bulgur, couscous..MMMMH! hahhaha!

En bra anledning att låta bli ;- )

MEN testa går ju för att se hur man tycker att det känns. Har varit så fruktansvärt trött på sista tiden så det skadar nog inte att rensa kroppen på en liten del av all skit som man sitter inne på!!

Gubben håller på att raka sig och göra sig fin, han ska på firmafest imorrn. Kul för dom, jag har erbjudit mig att skjutsa och hämta, mindre kul för mig ;- )

Ska förbi hos Carola och barnen på eftermiddagen hade jag tänkt, surra lite och få lite qualitytime med henne. Det blir alltför sällan men det är svårt att få många scheman att gå ihop, dygnets timmar och veckans dagar är allt för få. Tyvärr.

Nu åter till tv 4 och Let's Dance. Drömmen är att bli lika smärt och fin som bejbsen som dansar. Tänk om jag nångång får tillhöra skaran som knappt syns i profil...

Ibland ter sig liver i olika former. Vissa människor som finns i ett liv har jag en väldigt intensiv kontakt med. Dessa människor som finns i mitt liv på det sättet tar mycket energi. Inte för att dom är energitjuvar, men för att jag värdesätter dessa människor så högt att jag vill ge all min energi till dom.

Ibland kan det finnas vissa prioriteringar, rätt eller fel för stunden, men dock prioriteringar som gör att en sån vänskap måste läggas på hyllan ett tag för att det inte finns rätt typ av energi och engagemang i vissa perioder i livet.

Återigen, personerna är inte för mig energitjuvar på ett sånt sätt att dom stjäl min energi. Dom förtjänar min energi och jag vill ge den till dom hel-, inte halvhjärtat och ibland när livet spelar spratt med en så måste jag välja på vilket sätt jag ska hantera min situation.

Jag är en person som alltid har varit väldigt sluten. Jag tycker själv att jag är bra på att lyssna och ge råd, jag är väldigt objektiv och ställer alltid saker och ting på sin spets för att kunna vrida och vända saker ut och in. Helt enkelt för att jag vet att det alltid finns två sidor av myntet och jag vill kunna se saker ur olika vinklar och perspektiv. Det sista året har jag själv sänkt garden mycket och insett att vara inbunden och privat inte gör en stark.

Tvärtom.

Ensam är inte stark. Ensam är fruktansvärt svag. Jag blir stark och växer som människa när jag får utlopp för mina tankar, mina värderingar som jag numera gärna delar med mig till dom jag håller av och litar på.

Jag har inte varit den bästa vännen tidigare pga mina svårigheter att öppna mig, att visa mig "svag" inför andra. Jag har säkert varit en bra vän för andra, men inte för och mot mig själv. Jag har alltid varit ett fan av den perfekta fasaden men vem har jag försökt lura under alla år?

Mig själv antar jag eftersom mina återblickar och "wakeupcalls" nästan gjort mig bitter tills jag insåg att det är jag som måste göra ett aktivt val.

Vem var jag egentligen? Varför hade jag blivit den personen som egentligen inte alls var jag?! Framförallt, vem vill jag vara?!

Nu har jag hittat en balans i livet. Jag har konfronterat mina negativa sidor och verkligen jobbat med mig själv senaste året. Jag har kommit till en otrolig självinsikt och konstaterat, respekterat och framförallt accepterat att ingen människa är perfekt. Jag kommer alltid ha mina negativa sidor men eftersom jag är fullt medveten om vilka dom är så är det ingen negativitet i dom längre, det är erfarenheter och påminnelser om den jag var förut och inte vill vara längre.

Jennie, det är underbart att ha dig tillbaka till mitt liv igen! Vi har otroligt mycket att ge varandra och jag hoppas att tiden är rätt för oss här och nu! Ett enda möte på stan, en blick och en hjärtlig kram fick mig att inse hur mycket jag har saknat dig. Inte bara saknat en människa, utan en vän med mycket åsikter, värderingar, etik och moral. Det finns mycket att ta igen, men vi har hela livet framför oss!

O A O

Nyårsafton firades i lugnets tecken med Erika, Matte och barnen. Lugn, skönt, tryggt för både barn och hundar. Vi åt god mat, rökte cigarr och drack gott hela kvällen!

Året 2008/2009 slutade och började på bästa sätt, officiellt var det min och Freddes dag. Vi hade väl träffats ett par månader innan, men det blev "på riktigt" då.

Bodde mer eller mindre här hela året och i september tog jag mitt pick och pack (packet i det här fallet är hundarna ;- ) och flyttade in på riktigt med adressändring och allt.

Jag FICK min första bil av syrran och hennes karl, en ford orion (i folkmun kallad "Arvet")

Fredde köpte mig en bil eftersom arvet gick ett mycket tragiskt öde till mötes. Ljuddämparen med tillbehör lossnade när jag var på väg hem med pizza, stötdämparna fanns inte där till att börja med och andra detaljer var liksom ur funktion. Arvet var en mycket modig liten bil som alltid ställde upp, både i vått och torrt, kallt och varmt. Hon klagade inte en enda gång trots ledgångsreumatism, bronkit och slitna leder. Nu lever hon pensionerat stugliv nere i västerbotten och har det bättre än någonsin!

Jag fick ett jobb! Kanske årets största händelse! Började jobba på provision i mars, fick en provanställning i april och fast jobb 1 november! Måste säga att jag trivs relativt bra ändå. Det är ett tungt och jävligt krävande jobb, ringa och sälja drömmar till någon som inte ens vet att produkten existerar. Man får utlopp för kreativitet och påhittighet samtidigt som man lär sig många olika typer av kundtyper :

tex. "lurpåslängaren" som kan lägga på luren efter 3 minuter mitt i en mening,

"energitjuven" som håller med och verkar superintresserad och sen med ett skratt på slutet säger att dom inte alls ska ha nåt, men tack för att du var trevlig att prata med.

Sen har vi "hopparen", den som med det drygaste tonfallet säger, äh, jag tror jag hoppar det här.

Vaddå HOPPAR?! VAD?! Längd, höjd?! Äh, skit samma.

Olika typer av människor som behöver bemötas på helt olika sätt eftersom man inte har sitt kroppsspråk att förlita sig på. Bara rösten som verktyg.

Mormor somnade in efter en tids sjukdom i myelom, en typ av blodcancer. Det gick så fint och stilla till, direkt vi klev innanför dörren till hennes rum på sjukhuset drog hon sina sista ytliga andetag och ögonen blev blanka.

Sen har det hänt otroligt mycket för människor runt omkring mig som jag bryr mig mycket om.

Familjekonflikter, brustna hjärtan och spruckna själar. Husdjur och tillika älskade familjemedlemmar som fått avsluta sina liv i allt för tidig ålder pga olika omständigheter.

2009 slutade på samma sätt som 2010 har börjat, mycket bra.

Om 2010 blir hälfen så bra som 2009 så är förutsättningarna mycket höga för att det blir ett fantastiskt år med otroliga möjligheter!