johannavidgrens

Alltså, jag har tänkt lite grann kring det här med förlossningen. Det jag har tänkt mycket kring, det är varför jag inte är det minsta nervös eller orolig över vad som komma skall. Vad jag har tänkt mycket är VARFÖR jag inte är det. Alla verkar mer eller mindre ha funderingar och en oro över hur det ska gå. Jag tänker så här : Alla har gjort det innan mig, alla kommer att göra det efter mig. Med dagens teknik och moderna medicin så finns det väl ingen chans att man kommer att få ligga där med mer smärta än man klarar av?

Det är väl därför läkare, bm och sjuksköterskor finns på plats? För att hålla kolla på läget och hjälpa till så gott dom kan med mental peppning och smärtlindring? Ont är jag mer än väl förberedd på att det kommer att göra, däremot vilken typ av smärta det är, det är lite svårare att förstå innan jag är där, det är jag fullt medveten om.


Min plan idag (innan jag vet hur det kommer att vara) är att försöka vara hemma så länge som möjligt innan vi åker in. Har hört att det inte är nån idé att åka in om det är för långt mellan värkarna och då besparar jag hellre mig den mödan att åka in för att bli hemskickad igen. Nu är det jävla lätt att sitta och säga så utan att ha en aning om hur ont det kommer att göra, men det är min ÖNSKAN, och det är ju gratis att drömma och önska :- )


Summan av kardemumman är iallafall att jag är otroligt lugn och harmonisk, detta trots att alla mer än gärna delar med sig av de allra blodigaste, mest fasansfulla förlossningar de hört talas om.


Sen en annan sak. Jag hoppas att jag kan bevara Johanna efter förlossningen. Det har jag funderat mer på än själva smärtan. Kommer hela det "JAG" jag känner och har jobbat för att bli förintas och intas av nåt annat? Det oroar jag mig mer för, ovissheten kring hur allt kommer att bli, hur JAG kommer att bli. En viss förändring är väl ofrånkomlig och självklar, men hur stor eller drastisk den blir, det vet jag ju inte förrän jag är där.


Jag har inte så många läsare, men ändå en del. Om nån har några tankar, tips, råd osv kring att kombinera rollen som mamma och "sig själv" får ni gärna skriva en rad eller två. Jag tvivlar nämligen på att jag är den enda som funderar kring det...