Förlossningstankar...
Alltså, jag har tänkt lite grann kring det här med förlossningen. Det jag har tänkt mycket kring, det är varför jag inte är det minsta nervös eller orolig över vad som komma skall. Vad jag har tänkt mycket är VARFÖR jag inte är det. Alla verkar mer eller mindre ha funderingar och en oro över hur det ska gå. Jag tänker så här : Alla har gjort det innan mig, alla kommer att göra det efter mig. Med dagens teknik och moderna medicin så finns det väl ingen chans att man kommer att få ligga där med mer smärta än man klarar av?
Det är väl därför läkare, bm och sjuksköterskor finns på plats? För att hålla kolla på läget och hjälpa till så gott dom kan med mental peppning och smärtlindring? Ont är jag mer än väl förberedd på att det kommer att göra, däremot vilken typ av smärta det är, det är lite svårare att förstå innan jag är där, det är jag fullt medveten om.
Min plan idag (innan jag vet hur det kommer att vara) är att försöka vara hemma så länge som möjligt innan vi åker in. Har hört att det inte är nån idé att åka in om det är för långt mellan värkarna och då besparar jag hellre mig den mödan att åka in för att bli hemskickad igen. Nu är det jävla lätt att sitta och säga så utan att ha en aning om hur ont det kommer att göra, men det är min ÖNSKAN, och det är ju gratis att drömma och önska :- )
Summan av kardemumman är iallafall att jag är otroligt lugn och harmonisk, detta trots att alla mer än gärna delar med sig av de allra blodigaste, mest fasansfulla förlossningar de hört talas om.
Sen en annan sak. Jag hoppas att jag kan bevara Johanna efter förlossningen. Det har jag funderat mer på än själva smärtan. Kommer hela det "JAG" jag känner och har jobbat för att bli förintas och intas av nåt annat? Det oroar jag mig mer för, ovissheten kring hur allt kommer att bli, hur JAG kommer att bli. En viss förändring är väl ofrånkomlig och självklar, men hur stor eller drastisk den blir, det vet jag ju inte förrän jag är där.
Jag har inte så många läsare, men ändå en del. Om nån har några tankar, tips, råd osv kring att kombinera rollen som mamma och "sig själv" får ni gärna skriva en rad eller två. Jag tvivlar nämligen på att jag är den enda som funderar kring det...
:)
Så som jag känner, efter Nästan 3 veckor som mamma.. Så, ja alltså man blir liksom luddig, men känner hur jag "kommer tillbaka" till att vara jag mer och mer för varje dag. Liksom att ju säkrare jag känner mig med allt nytt, ju mer utrymme finns att vara som jag brukar. :)
Kramkram!
Man förändras inte som person utan det som förändras är en del rutiner och vanor som man har i vardagen. Men annars tycker jag att det känns rätt så mycket som förut =) Ska bli kul att träffas (mest troligt på fredag) och det blir inga blodiga förlossningshemskheter från mig. Kram!
Precis, vardagen förändras ju massor, men bara till det bättre! Visst är det sjukt jobbigt ibland men det är det bästa som finns i hela världen. Jag måste säga att jag är fortfarande samma människa...Lite mer beskyddande och kanske inte har tid med allt som jag hade förr men som person är jag likadan! =)
Jag tycker det mesta med en själv är samma förutom rutinerna precis som alla ovan skriver. Sen tror jag det är viktigt att ha "egen-tid" ibland. Och få göra det man kanske gjorde tidigare, om man har en hobby, tränar eller bara nån tjejkväll.
Men man får sig ju som en ny "roll" och blir mamma på heltid, så självklart blir det en omställning hela ens liv. Men du kommer nog fortsätta vara samma roliga, härliga, "psykolog-Johanna" fast med mer tid till familjen :)
Smärtan är ju som sagt olika från kvinna till kvinna... Vissa verkar vara födda till att föda, medans andra "plågas" mer, men det vet man ju inte förrän man är där själv. Och ens första förlossning behvöer ju inte bli som ens andra, tredje osv.. :)
Jag är ju ledig på måndag om vi skulle hunnit med en date?
KRAM!!
Jag tycker att man är ungefär densamma egentligen. Men nu har jag ett helt annat fokus. Så snart lillan fanns i magen var hon det allra viktigaste.
Du får gärna läsa min förlossningsberättelse om du vill. Den finns på min blogg under en alldeles egen kategori och det är ingen skräckhistoria alls.
Så här tänker jag efter 4 månader som mamma, alltså, JAGet blir ju inte mer förändrat än jag vill göra det, jag är jag, och visst förändras både vår relation till varandra min och Daniels och visst har jag förändrats lite, men inte mer än jag vill det, jag styr ju själv vilka förändringar jag vill ska hända och så.
Så tänker jag i alla fall....Sen är ju hundarna en bra del i mitt liv som jag aldrig kommer att släppa på eller förändra är väll också det som gör mig till mig och det kommer det alltid att vara....
