johannavidgrens

Sitter i min ensamhet och funderar. Filosoferar över livet. Den här tiden, den här stunden är ovärderlig för mig. Fredrik är i Umeå på jobb, flickorna och hundarna sover. Jag sitter ensam. Det är tyst. Jag njuter.

Det var en speciell tanke som slog mig; Varför har vi människor en sån stor längtan? En längtan efter morgondagen, en längtan efter helgen, en längtan efter sommaren? Varför kan vi människor, sällan, växla ner, ja till och med stanna, för att andas in, njuta av nuet och bara låta storheten i nuet skölja över oss?

Somliga säger att vi behöver längtan för att kunna växa, för att kunna känna gläde, spänning och förväntan inför något planerat eller något helt okänt.

När jag sitter här så känner jag verkligen hur viktigt det är att ta vara på nuet.

Jag sitter och tänker, funderar och filosoferar. Luftar min oro och min ängslan med mig själv, ler åt min egen lycka och inser att ju mer jag vågar öppna mig, ju mer jag vågar erkänna för mig själv, ju fler dörrar jag vågar eller lyckas öppna desto mer självklart blir det. Jag känner en spänning, en tillfredsställelse och oavsett om livet ibland är mörkt, ljust eller grått så vet jag varje dag att;

JAG VÅGAR MÖTA LIVET